Hade tankar på att starta upp en ny blogg men kände samtidigt att detta kan bli ett nytt kapitel här istället. Sist jag skrev levde jag proffslivet i Frankrike, joggade vid Eiffeltornet, åt croissanter på stranden i Calais och levde helt enkelt min dröm. Detta var drygt två år sedan och mycket har hänt sedan dess - jag flyttade hem till Sverige, spelade ett år i Katrineholm och träffade vänner för livet, bestämde mig att efter 12 år på resande fot flytta hem till Halmstad igen, spela volleyboll med min moderklubb, jobba, bo och leva i stan som alltid legat mig varmast om hjärtat. Jag ångrar inte för en sekund att jag bestämde mig för att flytta "hem" till Halmstad igen då dessa månader gett mig så mycket. Umgåtts med gamla vänner som så många år har fått stå ut med mitt flängande till olika städer och olika länder, lärt känna nya människor som gör mig lycklig, kunnat spendera massor av timmar i stallet och på hästryggen och fått uppleva Halmstad på ett helt nytt sätt. Men allt som oftast kommer det saker som man inte kan förutse, något som man helst önskar ogjort och som man ibland kan kalla "a bump in the road". I april hände just detta för mig då jag under vår tredje semifinal drog sönder det främre korsbandet i mitt högra knä och på köpet även slog sönder meniskerna. När man dagen efter en sådan skada vaknar upp orolig, med massvis av smärta, chockad och ganska vilsen så hade jag tyckt att det var fantastiskt skönt att få läsa om någon som varit med samma sak (vilket är otroligt många!) och därför vill jag nu, om än i efterhand, starta upp bloggen där mycket fokus kommer att ligga på vägen tillbaka till volleybollen, min aktiva livsstil och till mig själv efter en allvarlig knäskada. 

 

Jag skall börja från början, berätta om skadan, känslor, smärta, operation och om alla stegen på vägen hit och sedan fortsätta under min rehabperiod som kommer att vara lång och fylld av blod, svett och tårar. Jag skriver detta lika mycket (kanske till och med mer) för mig själv som för andra. Att kunna se tillbaka på resan jag gjort, att se framstegen när man har en tung dag och att kunna se hur långt jag faktiskt kommit. Kanske finns det någon som vill följa med på resan och i så fall är ni varmt välkomna!