Dygnet efter skadan var jag inte på topp varken fysiskt eller mentalt. Fysiskt sätt var det en ny värld som öppnade sig, eller man kanske snarare kan säga att i den värld jag levde i så stängdes dörr efter dörr och det som bara några timmar tidigare varit fullt normalt var nu plötsligt helt omöjligt. Hela min värld begränsade sig till nedervåningen i mina föräldrars hus, jag fick sova i soffan då jag inte kunde hantera trapporna upp till övervåningen där sängarna fanns samt att jag ständigt var beroende av andra då jag bara kunde ta mig fram med hjälp av kryckor. Smärtan var som värst det första dygnet men det var egentligen bara en gång som den slog ut mig och det svartnade för ögonen och jag trodde jag skulle svimma. Detta var första kvällen, alltså bara några timmar efter att skadan inträffat och efter det tyckte jag hela tiden att det blev bättre. Jag fick lära mig hur jag skulle ta mig igenom vardagen med allt från hur man tar på sig skor utan att kunna böja benet till att ta sig in i en bil på bästa sätt. De första dagarna var tuffa då allt kändes svårt, knät var svullet och orörligt och jag blev nedslagen av att allt jag tidigare kunnat göra, så som rida, köra bil, träna, spela volleyboll, gå etc nu var omöjligt.