Mind game

När jag sett lagkamtrater som råkat ut för allvarliga skador, många av dem just en korsbandsskada har jag alltid funderat över hur f*n de kan vara så glada, lättsamma och sociala efter skadan. Jag har tänkt, nästan ilsket och irriterat, att de verkar inte bry sig tillräckligt om sporten, hade de gjort det hade de inte varit så glada. Jag har också tänkt att om det där mot förmodan någon gång skulle hända mig så skulle jag ligga instängd, i mörker, och inte prata med någon på flera veckor. Nu, när jag varit med om det där kan jag ju ärligt säga att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig...
 
Under resans gång, framförallt dagarna och veckorna direkt efter skadan fick jag ofta kommentarer kring hur jag kunde vara så positiv, hur jag kunde klara av livet på kryckor, att inte kunna göra allt det där som jag vanligtvis brukade göra och varför jag inte var mer förkrossad över situationen. Mitt svar blev nog faktiskt redan från början att: "Varför skall jag gå omkring och deppa och vara bitter? Det som hänt har redan hänt och mitt korsband växer ju inte ihop bara för att jag går och är ledsen över situationen!". Självklart var jag bitter i mellan åt, jag kunde svära över att inte kunna sova på sidan eller att inte få köra ett stenhårt pass i gymet men de där gångerna var förvånasnvärt få och stunderna väldigt korta - något jag faktiskt är ganska stolt över. Det som både var tuffast men också de bästa stunderna var när jag var i hallen, tillsammans med laget. Det var fantastiskt att omges av mina lagkamrater, tjejer som jag redan gråtit och skrattat med massvis av gånger och tjejer som förstår mig. Men det var också de stunderna som fick mig att inse hur sjukt långt bort från sporten jag var. Att se laget spela den fjärde semifinalen, drygt 48 timmar efter skadan och känna att för drygt 2 dagar sedan hade jag sprungit, hoppat, slängt mig och plötsligt satt jag med knät i högläge, med kryckorna bredvid och knaprade starka värktabletter och kunde inte minnas hur man gör när man hoppar - avlägset var bara förnamnet. Men alla de där insikterna fick mig att bryta ihop en kort stund och sedan bestämma mig för att fightas tillbaka. 
 
Jag kände nog redan när skadan var ett faktum att ja ja, detta är bara ytterliggare en rehabperiod för mina knän, detta är jag rutinerad på - detta KAN jag! Jag har ändå genomgått totalt tre knäoperationer, alltid haft mer eller mindre ont i knäna (även om detta är något utöver det vanliga) och diciplin för att utföra rehab, det har jag! Visst att jag aldrig utsatts för en så här lång rehabperiod, en sån här omfattande operation eller en sån här allvarlig skada men jag får se det som en utmaning, ett hinder att ta sig över och jag ska absolut ta mig ut på andra sidan, starkare, tuffare och bättre än någonsin förr!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback