Jag har alltid sagt att jag inte är någon löpare och att jag varken tycker det är roligt eller något jag gör frivilligt då det mest bara gör ont överallt och är fruktansvärt tråkigt. Jag kan tillägga att jag inte är så bra på att pressa mig till jag spyr utan kliver gärna av eller stannar då det känns så där lite lagom jobbigt. Trots detta har jag gett mig ut och sprungiten hel del, est bara för att jag vet att jag måste köra min cardio och för att jag vet att det är bra träning. Men nu äntligen börjar jag tycka att det är roligt, jag ser att jag utvecklas och jag tycker det är roligt att utmana mig själv med nya utmaningar och försöka pressa tiderna en aning. 

 

Det jag förändrat är nog rent krasst att jag har börjat springa mer, kört mer intervallträning och helt enkelt börjat acceptera och gilla känslan av att vara trött och att benen värker den sista kilometern. Jag varvar mina cardiopass ganska mycket, dels för att jag blir uttråkad och dels för att utmana kroppen hela tiden. Det jag kör just nu är:

- 5 km löpning där jag försöker pressa tiden och hastigheten (minuter/km)
- 5 km löpning varav 2,5 km är i form av korta intervaller mellan lykstolparna (maxa 1, jogga 2)

- Hopprepsövningar 

- Tabata intervaller på cyckel 16 st (20sek max + 10sek vila)

- Längre sträcka i lägre hastighet (gjorde två 7km pass i Paris i helgen)

 

För mig som volleybollspelare är det viktigare att vara snabb och explosiv på kortare distanser då det är vad vi utsätts på i matcher och därför är just intervaller perfekt. Men ibland vill jag bara ge mig ut och springa och slippa tänka på tempo, distans och upplägg och då får det bli ett längre pass. Oavsett vilket så är det ju träning och all träning som blir av är bra träning :)

 

I helgen gjorde jag två magiska löppass i Paris och jag var nästan löjligt lycklig efter dem och särskilt efter det första. Jag sprang längs med Seine båda gångerna men första passet avslutade jag i parken bakom Eiffeltornet och att springa omkring där, tillsammans med morgonpigga parisare och njuta av utsikten, våren och känslan av att min kropp klarar av det var magiskt. Tänk vad lite löparendorfiner kan göra för dagsformen!

 

Jag hoppas kunna hålla i min löpträning även efter säsongen då känslan jag har nu är något jag vill bevara och skulle jag tappa bort mig ska jag gå tillbaka och läsa detta inlägget! Och har ni andra tips på bra upplägg kring konditionsträning så kommentera gärna, jag vet ju att jag kommer tröttna på vissa av mina övningar snart ;)