Att fatta beslutet att gå på volleybollgymnasiet i Falköping gjordes med blandade känslor. Jag fick beskedet att om jag skulle komma in var jag tvungen att träna upp mina dåliga knän, vilket jag gjorde och efter ett antagningsprov på två dagar så var jag antagen till volleybollgymnasiet tillsammans med 9 andra tjejer födda 1987. Tiden fram till flytten blev det shopping, packning, avsked av vänner på hemmaplan och sedan helt plötsligt en dag i augusti 2003 så vinkade jag hej då till mamma och pappa och insåg att jag, 17 år gammal, hade flyttat hemifrån.

Under de tre åren som jag bodde i Falköping så var det verkligen som man brukar säga - blod, svett och tårar, i en salig röra vissa dagar. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var tufft, att jag stundtals ångrade mig och hade till och med tankar på att flytta hem vid vissa tillfällen. Det är mycket som krävs av en för att klara av en sådan omställning. Du ska ta ansvar för skolan, träna 3 timmar varje dag, ta hand om en lägenhet, leva i ett kollektiv med massor av andra tonåringar är bara en del av allt som slängs rakt upp i ansiktet på dig vid en sådan här flytt. Trots att det kan kännas oövervinneligt vissa kvällar då du pluggar till ett enormt prov i matte D eller går till träningen med ömmande knän och trötta muskler så lär du dig otroligt mycket på vägen. Jag utvecklades inte bara som volleybollspelare under dessa tre år utan även som människa och det tror jag är den största vinsten.

Rent volleybollmässigt under dessa år så fick jag möjlighet att spela i juniorlandslaget och vi gjorde resor till Danmark, Ryssland, Spanien, Italien och Belgien. Vi spelade matcher med blågula band i håret, matchade naglar och med den största entusiasm man kan tänka sig. Jag minns vår match mot Ryssland våren 2004, vår vinst mot Frankrike i 8-nationers sommaren 2005, vår resa till Barcelona våren 2006 och mycket, mycket mer.
Jag fick även debutera i elitserien och spelade två elitsäsonger för RIG Falköping där vi fick möta våra idoler så som Sofia Molin (som jag sedan skulle spela i landslaget tillsammans med).

Sammanfattningsvis kan jag säga att mina tre år på volleybollgymnasiet är tre väldigt viktiga år i mitt liv och något jag alltid kommer att minnas. När jag tog studenten i juni 2006 var jag otroligt stolt över vad jag hade åstadkommit. När jag tre dagar senare lämnade Falköping hade många tårar fällts över att lämna mina vänner och livet som vi haft tillsammans de senaste tre åren. Jag är oerhört tacksam över att jag fick, och tog, chansen men skulle jag få frågan om att göra om det nu, i den här åldern, skulle det bli ett stort nej. Anledningen till det är att jag är klar, jag har gjort min resa där och jag har vuxit ur livet på Wetterlinsgatan i Falköping. Tur är väl det för annars hade jag kanske inte suttit här i Calais idag!