Vägen till Calais - Vannes VB

Efter min tredje säsong i EVS så bestämde jag mig helt enkelt för att göra en ordentlig satsning för att komma utomlands och spela volleyboll. Jag lämnade mitt jobb som förskollärare, jag sade upp min lägenhet i Ängelholm och jag tackade också nej till en förlängning med EVS. Det kan låta riskabelt att satsa allt på ett kort men jag kände att det vardenenda möjligheten för mig att lyckas - både rent praktiskt men också mentalt.

 
Efter några turer fram och tillbakai kontakt med agent, klubb angående kontrakt med mera så stod det klart, jag skulle flytta till Frankrike och få leva min dröm som volleybollproffs. Staden jag skulle flytta till hette Vannes, och är en kuststad i södra Bretagne.
 
 
 
 
Då vi hade landslagsuppdrag ända in i mitten av september anslöt jag till laget endast 4 dagar innan första seriematchen och det var en väldigt ovanlig situation bara det. Jag var nervös över det mesta, allt i från hur jag skulle få plats med mitt liv i två resväskor till om någon i laget skulle prata engelska. Det var några tårar som fälldes på flygplatsen i Köpenhamn men när jag gick igenom säkerhetskontrollen så var det bara att blicka framåt, mot ett nytt äventyr!
 
Det var en tuff säsong på många sätt då det låg en helt annan press på oss spelare och på laget. Detta var vårt jobb, vi fick betalt för att prestera och gjorde vi inte det fick vi snabbt veta det. Vi hade tuff konkurrens i laget och pressade varandra hårt under veckans många träningspass. Våra tränare var perfektionister och vi kunde nöta saker till de satt perfekt vilket vissa dagar ledde till en hel del frustration på vägen dit. Språket var inte heller det lättaste att anpassa sig till och våra träningar var alltid på franska, med inslag av översättning till engelska dock (vilket jag var väldigt tacksam för till en början!!). Under min första taktikgenomgång förstod jag inte ett ord och i time outer på matcher var det samma sak. Efter hand lärde jag mig dock "volleyboll franskan" och efter jul var det inga problem att hänga med på träningarna. De flesta av mina lagkamrater pratade engelska, mer eller mindre framgångsrikt men vi kunde förstå varandra och det var det viktigaste.

 
 
 
Dock var det en fantastisk upplevelse och jag fick ibland påminna mig själv om vilket liv jag levde och att jag faktiskt kunde livnära mig på min idrott, vilket är få förunnat. Under året i Vannes fick jag uppleva en cup-final i Paris, heta derbymöten inför en stor publik, jag fick flyga och spela matcher på franska rivieran, delta i sponsorevenemang, jag fick se alla tågstationer i Paris (typ det enda jag hann se av Paris) och mycket, mycket mer. Det var ett fantastiskt äventyr och även om det var tufft ibland och jag fällde några tårar så var det helt klart värt det och jag skulle utan tvekan göra det igen..... och det kanske är därför jag nu sitter i Calas!? ;)
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback