Vägen till Calais - Engelholm VS
Efter tre år i Sollentuna så kände jag att jag behövde nya utmaningar, hårdare konkurrens på träning och en tränare som kunde pusha mig ännu hårdare. Dock hade jag kontrakt för ytterligare ett år i Sollentuna + att jag hade ett år kvar på mina studier vid Stockholms Universitet. Men efter en sommar med mycket krångel, upprörda känslor, arga mail och en del pusslande så löste det sig till slut - jag kunde skriva på ett kontrakt för Engelholm Volleybollsällskap, EVS.
Mitt första år i EVS var en framgångssaga som nådde nästan ända fram. Vi vann elitserien, vi vann Grand Prix (mitt första GP-guld och jag grät floder av lycka!). jag blev bästa poängplockare i GP, vi vann NEVZA som första svenska lag någonsin (NEVZA = nordiska klubbmästerskapet) men sen snubblade vi på målsnöret och förlorade den femte och avgörande SM-finalen på hemmaplan. Även om det var en framgångsrik säsong är det SM-guldet man vill vinna och jag tror att förlusten i den finalserien satte spår i mig som spelare för all framtid. Men jag minns att det enda jag sa i en tidningsintervju direkt efter finalen var att jag var så stolt över vårt lag och allt vi gjort och det håller jag fast vid än idag!
I laget spelade många bra spelare och en av dem var en japansk toppassare. Att få spela tillsammans med henne under två år i EVS lärde mig massor -den bästa spelaren jag någonsin spelat tillsammans med!
Inför mitt andra år i EVS så flyttade min bästa vän och lagkamrat till Schweiz för en proffskarriär och det var en tung start på säsongen utan henne. Men nya spelare anslöt till laget och det visade sig att vi skulle ha en fantastisk säsong även nu. Vi fick i och med förra årets finalplats spela Europacupen i Slovenien som trots förluster gav mycket erfarenhet och mer motivation. Vi vann precis samma titlar som året innan och förlorade tyvärr samma titlar - i en femte avgörande SM-final på hemmaplan. Det var som att spola tillbaka bandet och uppleva samma besvikelse och förtvivlan som året innan men på något sätt tar man sig igenom motgångarna och kommer ut ännu starkare. Under det här året fick jag ta på mig rollen som lagkapten, tillsammans med en lagkamrat och det var en stor ära och det krävdes mer och tydligare ledarskap från min sida - något som tog tid att vänja sigvid.
Mitt tredje år i EVS såg lite annorlunda ut. Visserligen vann vi GP-guldet och även elitserien men två korsbandsskador under säsongen, varav en precis innan slutspelet skulle börja visade sig vara för svårt för oss att hantera. Vi blev utslagna redan i kvartsfinalen och fiaskot var ett faktum. Grova domarmissar i kvartsfinalserien och mycket uppståndelse kring det gjorde att vi spelare titulerades som "dåliga förlorare" vilket var väldigt jobbigt att höra då det absolut inte stämde. Detta gav oss dock möjligheten att lära oss att hantera vad som skrivs i media, något vi i vår sport är ganska skonade från att behöva göra. Men återigen reste vi oss, torkade tårarna och fortsatte träna inför en ny säsong.
Under mina tre år i EVS hade jag Tina Celinder-Nygren, även tränare för damlandslaget, som tränare. Hon betyder otroligt mycket för mig, både som tränare och som person då hon inte bara är en mycket bra tränare utan även bryr sig om personen bakom volleybollspelaren Andréa. Alla som jobbar kring EVS har den egenskapen, att de bryr sig om dig som person och det är något jag värdesätter högt och jag är evigt tacksam över den omtanke som de gav mig under mina år i EVS.
Mina tre år i EVS är mina mest framgångsrika år som volleybollspelare hittills och jag lärde mig så otroligt mycket under de åren. Dock kände jag att efter tre år, när jag var 25 år gammal, att det kanske var dags att testa något nytt, utanför Sveriges gränser. Men skulle verkligen jag ha chans att få ett proffskontrakt? Och om jag fick det, skulle jag verkligen våga åka?
Kommentarer
Trackback