Vi ses i Nagijala

Egentligen känner jag inte för att dela med mig av dom här känslorna men samtidigt så behöver jag nog bara skriva av mig lite, mest för min egen skul liksom!

Jag är så oerhört glad över att jag bestämde mig för att flyga hem idag och gå på Jannes begravning... Den lilla kyrkan var helt överfull och det var verkligen en blandning av människor- så väl unga som gamla. Det var en väldigt fin begravning med sånger och fina tal, men samtidigt en fruktanvärd upplevelse. Att veta att i den där kistan ligger en man som bara fick bli 37 år gammal, som för mindre än ett år sedan var ute och klippte gräset, lekte med sina barn och såg fram emot att få börja träna handbollslag igen. När prästen i sitt tal pratade om att "alla som är här idag har egna minnen och bilder av Janne men en sak som jag tror vi har gemensamt är att vi alla bär med oss ordet orättvisa", han träffade så rätt i det han sa! 
När Hedda och Elsa skulle gå fram till kistan tillsammans med Malin så kändes det fruktanvärt, när man bara är 2 år gammal skall man inte behöva lägga en ros på sin pappas kista, men det var just det Elsa fick göra idag. Hedda gav inte bort någon ros utan hon tittade på sin farmor och på sin mamma och gav dom varsin godisbit från sin godispåse- det var hennes sätt att trösta på. Det enda jag kuna tänka på i det avsked vi gjorde var att: Vi ses i Nagijala Janne, vi ses där!

När man sen kramar om Malin som bara gråter och gråter så slår det en, nu börjar vardagen, hur skall det gå? Men mitt i allt elände så sa ändå Malin till mig: "Lilla gumman, tack för att du kom.. Janne hade så höga tankar om dig, nu får du se till att leva upp till dom!".. hon gav mig ett leende men jag känner att det kommer ta lång tid innan vi kan skratta tillsammans över saker som vi tidigare gjort, vi har ändå kommit varandra nära under dessa 5 år vi känt varandra och det känns bra att vara en del i hennes sorg, och att hon är en del i min.. Men det hon sa stämmer, Janne trodde verkligen på mig i min idrott och att nu få motivation att kämpa vidare i mina proffsdrömmar är inte så svårt- jag gör det dels för Janne.

Att gå igenom något sånt här känns som att ha ett stort svart hål inom sig.. det där svarta hålet kommer så småningom läka ihop men det kommer alltid att finnas ett ärr kvar. Ett ärr som vittnar om den orättvisa som finns i världen, den orättvisa som i det här fallet har lett till att en fru har förlorat sin man och att två små barn har förlorat sin pappa. Jag vill knappt förstå, men börjar göra det- livet är orättvist!

Malin var stark nog att läsa en fantastiskt fin dikt, jag vill avsluta med delar av den....

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång,

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en,
montera ner molen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.





Kommentarer
Gunilla säger:

Vilken otroligt vacker dikt Andrea. Och vilket otroligt sorgligt inlägg. Visst kan livet vara orättvist.

En sak du kan göra din vän är att komma ihåg honom och när du träffar hans töser så kan du berätta för dem om deras pappa. Berätta din bild och vad han har betytt för dig. Det kommer att betyda mycket för dem.

2009-01-23 | 15:37:54
johanna säger:

man rår inte för när tårar rinner. så otroligt gripande. tänker på dig!

2009-01-23 | 15:47:18
Bloggadress: http://larssonjohanna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback