När man råkar ut för en skada som tvingar en till soffläge i en massa dagar så har man alldeles för mycket tid att tänka, analysera, grubbla, fundera och tänka lite mer. Jag har vänt och vridit på min situation och hur allt gick till flera varv och tror nog att jag är ganska nöjd med vad jag, och läkare/sjukgymnaster/tränare kommit fram till - trots att det bara är spekulationer och vi aldrig kommer att få veta säkert.. 

Vi tror att knät började gå sönder redan måndagen 22:e februari då jag i slutet av träningen landade och översträckte knät. Det gjorde inte så värst ont, men kändes märkligt. Jag klev av träningen då det bara var en stund kvar men testade ändå att springa, hoppa och göra sidoförflyttningar. Dagen efter var knät svullet, det gjorde ont att gå och när jag mötte Anna´s blick (vår sjukgymnast) var den fylld med ganska mycket oro och när hon nämnde korsband brast det totalt för mig och tårarna började rinna. Dock gjorde hon alla test och sa att hon inte upplevde att det glappade och att korsbandet hade klarat sig. Några dagar senare, när svullnaden lagt sig och hon kunde testa knät ordentligt så avslöjade hon att hon mest sagt det för att lugna mig och att musklerna runt knät i själva verket var för spända för att kunna utföra testet korrekt det första tillfället. Men när hon som sagt testade knät på fredagen och sa att det inte glappade så kunde vi alla andas ut och jag började stegra träningen igen och efter att ha haft en veckas lugn upptrappning, en missad match så var jag tillbaka och tränade för fullt och förberedde mig för fullt för slutspelet. 

Kvartsfinalerna rullade på men jag kände inte riktigt att jag vågade lita på knät fullt ut och spelade inte särskilt bra i de matcherna heller. Jag var i ofas, dålig timing men upplevde det mer som att jag spelade dåligt än som att det var knät som krånglade. Jag intalade mig själv att det bara var mentalt, jag behövde helt enkelt prestera bättre, punkt slut. Knät var enligt alla test helt och visst hade jag känningar av hopparknä i samma knä men det har jag haft till och från sedan jag var 16 år så det var inget som oroade mig. Spelet fortsatte vara knackigt för min del men i andra semifinalen började det lossna, träningarna gick bättre och jag började känna att jag var tillbaka och redo för att slå ut Engelholm ur semifinalen och fortsätta vägen mot det efterlängtade SM-guldet.
Det stod 1-1 i matcher och vi åkte till Engelholm för tredje matchen, fulla av självförtroende efter segern några dagar tidigare. Matchen började inte så bra för vår del och i pausen mellan andra och tredje set låg vi under med 2-0. Jag kände mig dock i form, hade självförtroendet uppe och var redo att "make a difference" och vinna matchen. Jag tittade på vår passare och sa till henne att "give me the ball, I will win this game for us". Hon litade på mig, gav mig mycket pass och jag spelade mitt bästa set på flera månader och gjorde allting rätt. Vi ledde med 19-9 när jag slog en boll i block, landade och täckte upp bollen och började sedan göra en sidoförflytting åt höger för att göra mig redo för att anfalla på nytt - vilket jag aldrig gjorde för det anfallet blev mitt sista i årets slutspel, det blev även den sista matchen jag spelade säsongen 2015/2016.....