Ja det där med bakslag är ju något som man fått berättat för sig, läst om och som man trodde at man var förberedd på, men ändå blev det totalt besvikelse när det hände... Det var baksida lår som fick sig en törn på gymet, kanske någon liten bristning då man är svagare på baksidan just för att det är där det nya korsbandet kommer från. Det var en märklig känsla att knät blev bättre och bättre men jag själv gick allt sämre pga att det gjorde ont i baksida lår!
Detta är som sagt väldigt vanligt och inget att egentligen behöva stressa upp sig över me min reaktion blev att jag blev rädd och väldigt försiktig samtidigt som jag oroade halv ihjäl mig.. Som grädden på moset var min sjukgymnast på semester och det dröjde nästan 10 dagar innan jag skulle träffa henne. Smög omkring på gymet, rädd för att det skulle göra ont, satt stilla med is och högläge hemma och där i mellan var jag lite deppig.. När jag äntligen fick träffa min sjukgymnast igen så försökte hon få mig att inse att det var okej att andas, att benet höll och att jag inte skulle vara så jäkla rädd hela tiden.. Jag tror att de peppande orden där på gymet en måndag morgonen var vändingen för min rehabträning för efter det så kom den "gamla" Andréa tillbaka och jag fick bättre fokus, mer jäkla anamma och vågade mer och mer - fantastiskt skön känsla!!

Status just nu, drygt fem veckor efter operationen är att just det där bakslaget är avvärjt, det lär säkert komma fler, men för tillfället är jag supertaggad på att gå till gymet, idag fick jag till och känna på hur det var att svettas lite och jag har en känsla av att jag kanske, kanske kommer att vakna upp med träningsvärk imorgon, ååhh hoppas verkligen att den känslan stämmer!!

Det har varit många turer kring operation och när den skulle ske. Först var jag uppe i Kungsbacka hos landstingets specialister och träffade en trevlig ortoped som beskrev att mitt korsband såg ut som pulled pork och att det skulle bli operation inom 3-4 veckor. Detta besked fick jag den 9:e maj och operationen blev inbokad den 18:e augusti.... suck!

Efter några fler turer hamnade jag på Movement här i Halmstad, träffade läkaren 7:e juni och fick operationstid 30:e juni. En klar förbättring jämfört med tiden i Kungsbacka men jag var ändå besviken över ännu mera väntan och fällde några tårar över hela situationen. Men så den 8:e juni så ringde de från Movement och sa att de fått ett återbud och jag kunde infinna mig på plats klockan 07.00 den 10:e juni, alltså bara två dagar senare. Överlycklig över detta planerade jag mitt liv och förberedde mig på att äntligen få ett nytt korsband!!

 

Var en otroligt absurd känsla att i princip kunna jogga upp för trapporna till operation med kryckorna i handen och veta att några timmar senare skulle jag med nöd och näppe kunna hoppa ut, hög på morfin och med smärtan från helvetet. 
Blev fantastiskt väl omhändertagen av personalen på Movement, alla förberedelser gjordes, fick en snygg outfit, massa tabletter med allt från antibiotika till morfin, två sprutor med lokalbedövning i knät och lite information kring hur det skulle gå till. Strax efter 8 rullades jag in i operationssalen, somnade gott och vaknade senare upp med smärta, groggy och med känslan av att vara tillbaka i Ängelholm minutrarna efter skadan då smärtan var identiskt - fotled, knä och höft gjorde galet ont!! Fick en tablett morfin av sjuksköterskorna som sa att den verkar snart så du kan sova lite.. Sova? Hur kan man sova när det känns som hela benet skall explodera? Fick en tablett morfin till, kaffe och macka och försökte distrahera mig med allt möjligt för att inte tänka på smärtan. Strax före 12-tiden så fick jag hjälp med att gå på toaletten, och sedan var det dags för mig att byta om och vänta på skjuts för att mig hem. Jag var väldigt skakig, illamående och smärtan blev inte direkt mindre så det var en tuff bilresa hem och första dygnet kunde jag inte ens ligga utan att det gjorde ont. Kan säga att jag många gånger funderade på hur jag kunnat se fram emot den här operationen så mycket!? Men trots detta så var jag väldigt glad och lättad över att operationen äntligen var över, ingen mer väntan utan nu började vägen tillbaka på riktigt och trots morfindimman var jag glad och taggad på vad som väntade!

När jag sett lagkamtrater som råkat ut för allvarliga skador, många av dem just en korsbandsskada har jag alltid funderat över hur f*n de kan vara så glada, lättsamma och sociala efter skadan. Jag har tänkt, nästan ilsket och irriterat, att de verkar inte bry sig tillräckligt om sporten, hade de gjort det hade de inte varit så glada. Jag har också tänkt att om det där mot förmodan någon gång skulle hända mig så skulle jag ligga instängd, i mörker, och inte prata med någon på flera veckor. Nu, när jag varit med om det där kan jag ju ärligt säga att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig...

 

Under resans gång, framförallt dagarna och veckorna direkt efter skadan fick jag ofta kommentarer kring hur jag kunde vara så positiv, hur jag kunde klara av livet på kryckor, att inte kunna göra allt det där som jag vanligtvis brukade göra och varför jag inte var mer förkrossad över situationen. Mitt svar blev nog faktiskt redan från början att: "Varför skall jag gå omkring och deppa och vara bitter? Det som hänt har redan hänt och mitt korsband växer ju inte ihop bara för att jag går och är ledsen över situationen!". Självklart var jag bitter i mellan åt, jag kunde svära över att inte kunna sova på sidan eller att inte få köra ett stenhårt pass i gymet men de där gångerna var förvånasnvärt få och stunderna väldigt korta - något jag faktiskt är ganska stolt över. Det som både var tuffast men också de bästa stunderna var när jag var i hallen, tillsammans med laget. Det var fantastiskt att omges av mina lagkamrater, tjejer som jag redan gråtit och skrattat med massvis av gånger och tjejer som förstår mig. Men det var också de stunderna som fick mig att inse hur sjukt långt bort från sporten jag var. Att se laget spela den fjärde semifinalen, drygt 48 timmar efter skadan och känna att för drygt 2 dagar sedan hade jag sprungit, hoppat, slängt mig och plötsligt satt jag med knät i högläge, med kryckorna bredvid och knaprade starka värktabletter och kunde inte minnas hur man gör när man hoppar - avlägset var bara förnamnet. Men alla de där insikterna fick mig att bryta ihop en kort stund och sedan bestämma mig för att fightas tillbaka. 

 

Jag kände nog redan när skadan var ett faktum att ja ja, detta är bara ytterliggare en rehabperiod för mina knän, detta är jag rutinerad på - detta KAN jag! Jag har ändå genomgått totalt tre knäoperationer, alltid haft mer eller mindre ont i knäna (även om detta är något utöver det vanliga) och diciplin för att utföra rehab, det har jag! Visst att jag aldrig utsatts för en så här lång rehabperiod, en sån här omfattande operation eller en sån här allvarlig skada men jag får se det som en utmaning, ett hinder att ta sig över och jag ska absolut ta mig ut på andra sidan, starkare, tuffare och bättre än någonsin förr!

 

Sjukskrivningen var ju ett faktum och för någon som knappt ens varit hemma från jobbet pga en förkylning, feber eller annan sjukdom var ju detta en helt ny värld som öppnades. Försäkringskassan skulle man kontakta, anmäla skadan till två olika försäkrningsbolag och fixa med det ena och det andra. Visserligen var dessa uppgifter ganska bra att fylla dagarna med den första veckan då tristessen ganska snabbt blev ett faktum. 

I övrigt fylldes de där fem veckorna med besök hos Anna som gav mig nya rehabövningar allt eftersom, jag tog mig upp på en motionscykel efter drygt två veckor och sedan rullade träningen på. Jag tyckte att jag blev rörligare, svulnnaden gick ner och även om jag inte byggde muskler så fick jag tillbaka kopplingen i dem och kunde aktivera alla muskler till slut. Det där är otroligt spännande att det kan vara så svårt, eller rent ut sagt omöjligt att spänna lårmuskeln då hjärnan inte fattar hur den skall bära sig åt. Som tur var är kroppen fantastiskt bra på att reda ut det där och efter några veckor var jag som sagt tillbaka på den fronten. Jag spenderade ganska mycket tid på gymet, i början med kryckor och i maskinerna men tillslut släppte jag kryckorna och kunde börja jobba med fria vikter. Även om jag tittade bort mot knäböjsställningen och längtade dit kunde jag se de små framstegen i min träning. '

 

Sista veckan på sjukskrivningen var nog den som var tuffast mentalt för då kände jag mig i princip hel och frisk och började klättra på väggarna samt känna mig deppig att inte längre finnas med i sammanhang, tex jobbet, laget etc. Just det där med sammanhang skall jag ta upp mer i ett senare inlägg så stay tuned!

Dock var vänner och familj helt fantastiska under dessa veckor (och det har de varit även nu efter operaionen) och tog med mig på små utflykter till stallet, kom hem med fika, satt och solade på altanen tillsammans, lagade mat och diskade när jag var som mest orörlig och var helt enkelt både ett fantastiskt stöd men även sällskap. 

 

 

Inom en halvtimme efter att knät gått sönder så ringde vår fantastiska doktor Ulf till ortopeden som förra året opererade mitt vänstra knät och förklarade läget. Han skulle dagen efter direkt skicka iväg en remiss på magnetröntgen och starta igång processen att få knät undersökt. Skadan inträffade söndag kväll och onsdag morgon hade jag fått tid hos vår sjukgymnast och det skulle egentligen bli första besöket undersökningen av knät. Jag möttes ungefär av samma oroliga blick när jag hoppade in där med mina kryckor men skillnaden den här gången att jag på något sätt redan visst att knät var allvarligt skadat. Vår tränare skojade med henne och sa att "ja, nu är det du som skall komma med de goda nyheterna" och jag kontrade snabbt med att "nä, den här gången vill jag att du är rakt igenom ärlig, jag är redan inställd på det värsta och vill veta exakt vad du tror och inte tror". Sagt och gjort började hon undersöka knät som då var svullet, blått och gult och fortsatt väldigt orörligt. Hon sa att det glappade i knäleden vilket är det största tecknet på ett trasigt korsband men att pga svullnaden är det omöjligt att säga något säkert. Mitt blåmärke satt på insidan av knät vilket gjorde att hon misstänkte att det inre ledbandet var av och därför tyckte hon jag skulle åka upp till akuten för att få på en ortos (knäskydd) på knät. 

 

På akuten var det otroligt lugnt, jag kom in direkt och efter att ha pratat med sjuksköterskan konstaterades att hon var Hylte volleys första ordförande och att världen är bra liten, Hon ringde upp till ortopedavdelningen, fick prata med "min" ortoped som tyckte jag skulle komma upp dit istället. Så jag var nog inskriven på akuten i 5 minuter, han precis få mitt patientarmband innan det bar vidare. Björn, min ortoped, ville inte dra i knöt då det bara skulle göra fruktansvärt ont utan skickade mig till ortopedtekniska direkt för att prova ut en ortos. I väntrummet där träffade pappa en gammal kollega som satt i rullstol. Efter att ha pratat med henne en stund och insett att hon var förlamad från bröstet och nedåt och skulle spendera resten av sitt liv i den där rullstolen kändes min knäskada som en, ursäkta språket, "piss i Nissan". Ibland tror jag att det är otroligt nyttigt att få perspektiv på sin situation och mötet med den kvinnan var första gången som jag efter skadan utsattes för just detta och det var nästan så att jag skämdes när jag hon frågade vad jag hade råkat ut för då min skada kändes så liten i jämförelse med hennes nya verklighet. 

 

Men hem åkte jag, efter att på 2,5 timme hunnit med sjukgymnast, besök på akuten, ortopedmottagningen och ortopedtekniska med en ortos rikare och en fantastiskt känsla och lättnad av att knät nu "satt på plats" och jag äntligen kunde slappna av i musklerna runt omkring. 

 

 

Mentalt så var det tuffast det första dygnet. När jag kom in i omklädningsrumet efter matchen, inhoppandes på kryckor och fick se uttrycken i mina lagkamraters ansikten så var det som att trycka på en knapp och tårarna rann än en gång. Den första kvällen räckte det med att någon skickade ett sms och frågade hur det var med mig och det fick mig att börja gråta. Varför jag grät vet jag inte riktigt men det var precis som att andras omtänksamhet fick mig att inse situationen jag var i och det var många tårar som rullade. Jag tyckte nog egentligen inte så synd om mig själv men förmodligen var jag chockad, rädd och ganska tömd på energi vilket gjorde mig oerhört känslig. På något sätt så tyckte nog jag att det var okej att tycka synd om sig själv i 12h ungefär för när jag vaknade upp morgonen efter så kände jag på något sätt att "så, nu var det dags att ta tag i den här situationen och lösa den"!

 

 

Som jag skrev i föregående inlägg var det nog så att knät började gå sönder redan i februari men när jag gjorde den där sidoförflyttningen åt höger, i tredje semifinalen, den tionde april så tackade verkligen knät för sig. Min sjukgymnast har tidigare sagt att när man ibland ser allvarliga knäskador så är det precis som att kroppen, för en tiondels sekund bara slutar att arbeta som den ska. Alla muskler som normalt sett stabiliserar knät lägger av och det som jag gjort tiotusentals gånger utan några problem blir plötsligt dödsstöten. När folk i efterhand frågat hur det kändes, om knäskålen gick ur led eller om jag översträckte knät har det enda jag kunnat förklara det som varit att "knäskålen gick åt alla håll samtidigt" och att det är den värsta smärtan jag någonsin upplevt. Jag har sett flera tjejer drar sönder knäna och hört deras skrik, och plötsligt var det jag som låg där, kippade efter andan, skrek och trodde för en stund att jag skulle svimma pga smärtan. Tankarna som då flög igenom mitt huvud då var att det gjorde fruktansvärt ont, att allting i knät var av, besvikelse över att säsongen var över (något jag visst i samma stund som det hände) och rädsla för vad som hade hänt och vad som nu väntade.

Jag är evigt tacksam att vår före detta landslagsläkare satt på läktaren som åskådare samt min före detta lagkamrat och goda vän som är sjukgymnast också var på matchen. De var nere på planen på nolltid, lindade knät och bar av mig och ut i ett rum under läktaren där jag fick ligga på en brits resten av matchen. Ängelholm har varit mitt hem i tre år då jag spelat för EVS och om man skall trasa sönder knät någonstans så kan det lika bra vara på ett ställe där man känner sig trygg, har sina vänner på plats, familjen på läkatren och veta att man blir omhändertagen av folk som man både litar på och som man tycker väldigt mycket om. Resten av matchen tillbringade jag i det där rummet, både gråtandes men även skrattandes. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och alla gjorde sitt bästa för att distrahera mig från smärtan som hade blivit bättre men som då satt i fotleden, knät och höft då alla mina muskler jobbade på högvarv för att underlätta för det trasiga knät. 

När vi skulle ta av lindor och is ville jag inte titta på knät av rädsla hur det skulle se ut. Till min stora förvåning såg det hel normalt ut, gjorde inte ont när Ulf (läkaren) flyttade knäskålen och allt detta gjorde mig på något sätt lite bättre till mods. Allt gjorde fortfarande fruktansvärt ont men knät såg i alla fall ut som ett knä ska göra och det kändes just då som en vinst i sig. Domen blev att korsbandet var säkert av men ingen kunde säga något säkert då knät var omöjligt att undersöka på grund av smärtan jag hade. Jag visst nog redan där och då att korsbandet var av, men vad det egentligen innebar skulle jag få uppleva först senare.....