Som jag skrev i föregående inlägg var det nog så att knät började gå sönder redan i februari men när jag gjorde den där sidoförflyttningen åt höger, i tredje semifinalen, den tionde april så tackade verkligen knät för sig. Min sjukgymnast har tidigare sagt att när man ibland ser allvarliga knäskador så är det precis som att kroppen, för en tiondels sekund bara slutar att arbeta som den ska. Alla muskler som normalt sett stabiliserar knät lägger av och det som jag gjort tiotusentals gånger utan några problem blir plötsligt dödsstöten. När folk i efterhand frågat hur det kändes, om knäskålen gick ur led eller om jag översträckte knät har det enda jag kunnat förklara det som varit att "knäskålen gick åt alla håll samtidigt" och att det är den värsta smärtan jag någonsin upplevt. Jag har sett flera tjejer drar sönder knäna och hört deras skrik, och plötsligt var det jag som låg där, kippade efter andan, skrek och trodde för en stund att jag skulle svimma pga smärtan. Tankarna som då flög igenom mitt huvud då var att det gjorde fruktansvärt ont, att allting i knät var av, besvikelse över att säsongen var över (något jag visst i samma stund som det hände) och rädsla för vad som hade hänt och vad som nu väntade.

Jag är evigt tacksam att vår före detta landslagsläkare satt på läktaren som åskådare samt min före detta lagkamrat och goda vän som är sjukgymnast också var på matchen. De var nere på planen på nolltid, lindade knät och bar av mig och ut i ett rum under läktaren där jag fick ligga på en brits resten av matchen. Ängelholm har varit mitt hem i tre år då jag spelat för EVS och om man skall trasa sönder knät någonstans så kan det lika bra vara på ett ställe där man känner sig trygg, har sina vänner på plats, familjen på läkatren och veta att man blir omhändertagen av folk som man både litar på och som man tycker väldigt mycket om. Resten av matchen tillbringade jag i det där rummet, både gråtandes men även skrattandes. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och alla gjorde sitt bästa för att distrahera mig från smärtan som hade blivit bättre men som då satt i fotleden, knät och höft då alla mina muskler jobbade på högvarv för att underlätta för det trasiga knät. 

När vi skulle ta av lindor och is ville jag inte titta på knät av rädsla hur det skulle se ut. Till min stora förvåning såg det hel normalt ut, gjorde inte ont när Ulf (läkaren) flyttade knäskålen och allt detta gjorde mig på något sätt lite bättre till mods. Allt gjorde fortfarande fruktansvärt ont men knät såg i alla fall ut som ett knä ska göra och det kändes just då som en vinst i sig. Domen blev att korsbandet var säkert av men ingen kunde säga något säkert då knät var omöjligt att undersöka på grund av smärtan jag hade. Jag visst nog redan där och då att korsbandet var av, men vad det egentligen innebar skulle jag få uppleva först senare.....