Vad händer nu?

Inom en halvtimme efter att knät gått sönder så ringde vår fantastiska doktor Ulf till ortopeden som förra året opererade mitt vänstra knät och förklarade läget. Han skulle dagen efter direkt skicka iväg en remiss på magnetröntgen och starta igång processen att få knät undersökt. Skadan inträffade söndag kväll och onsdag morgon hade jag fått tid hos vår sjukgymnast och det skulle egentligen bli första besöket undersökningen av knät. Jag möttes ungefär av samma oroliga blick när jag hoppade in där med mina kryckor men skillnaden den här gången att jag på något sätt redan visst att knät var allvarligt skadat. Vår tränare skojade med henne och sa att "ja, nu är det du som skall komma med de goda nyheterna" och jag kontrade snabbt med att "nä, den här gången vill jag att du är rakt igenom ärlig, jag är redan inställd på det värsta och vill veta exakt vad du tror och inte tror". Sagt och gjort började hon undersöka knät som då var svullet, blått och gult och fortsatt väldigt orörligt. Hon sa att det glappade i knäleden vilket är det största tecknet på ett trasigt korsband men att pga svullnaden är det omöjligt att säga något säkert. Mitt blåmärke satt på insidan av knät vilket gjorde att hon misstänkte att det inre ledbandet var av och därför tyckte hon jag skulle åka upp till akuten för att få på en ortos (knäskydd) på knät. 
 
På akuten var det otroligt lugnt, jag kom in direkt och efter att ha pratat med sjuksköterskan konstaterades att hon var Hylte volleys första ordförande och att världen är bra liten, Hon ringde upp till ortopedavdelningen, fick prata med "min" ortoped som tyckte jag skulle komma upp dit istället. Så jag var nog inskriven på akuten i 5 minuter, han precis få mitt patientarmband innan det bar vidare. Björn, min ortoped, ville inte dra i knöt då det bara skulle göra fruktansvärt ont utan skickade mig till ortopedtekniska direkt för att prova ut en ortos. I väntrummet där träffade pappa en gammal kollega som satt i rullstol. Efter att ha pratat med henne en stund och insett att hon var förlamad från bröstet och nedåt och skulle spendera resten av sitt liv i den där rullstolen kändes min knäskada som en, ursäkta språket, "piss i Nissan". Ibland tror jag att det är otroligt nyttigt att få perspektiv på sin situation och mötet med den kvinnan var första gången som jag efter skadan utsattes för just detta och det var nästan så att jag skämdes när jag hon frågade vad jag hade råkat ut för då min skada kändes så liten i jämförelse med hennes nya verklighet. 
 
Men hem åkte jag, efter att på 2,5 timme hunnit med sjukgymnast, besök på akuten, ortopedmottagningen och ortopedtekniska med en ortos rikare och en fantastiskt känsla och lättnad av att knät nu "satt på plats" och jag äntligen kunde slappna av i musklerna runt omkring. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback