Det har varit många turer kring operation och när den skulle ske. Först var jag uppe i Kungsbacka hos landstingets specialister och träffade en trevlig ortoped som beskrev att mitt korsband såg ut som pulled pork och att det skulle bli operation inom 3-4 veckor. Detta besked fick jag den 9:e maj och operationen blev inbokad den 18:e augusti.... suck!

Efter några fler turer hamnade jag på Movement här i Halmstad, träffade läkaren 7:e juni och fick operationstid 30:e juni. En klar förbättring jämfört med tiden i Kungsbacka men jag var ändå besviken över ännu mera väntan och fällde några tårar över hela situationen. Men så den 8:e juni så ringde de från Movement och sa att de fått ett återbud och jag kunde infinna mig på plats klockan 07.00 den 10:e juni, alltså bara två dagar senare. Överlycklig över detta planerade jag mitt liv och förberedde mig på att äntligen få ett nytt korsband!!

 

Var en otroligt absurd känsla att i princip kunna jogga upp för trapporna till operation med kryckorna i handen och veta att några timmar senare skulle jag med nöd och näppe kunna hoppa ut, hög på morfin och med smärtan från helvetet. 
Blev fantastiskt väl omhändertagen av personalen på Movement, alla förberedelser gjordes, fick en snygg outfit, massa tabletter med allt från antibiotika till morfin, två sprutor med lokalbedövning i knät och lite information kring hur det skulle gå till. Strax efter 8 rullades jag in i operationssalen, somnade gott och vaknade senare upp med smärta, groggy och med känslan av att vara tillbaka i Ängelholm minutrarna efter skadan då smärtan var identiskt - fotled, knä och höft gjorde galet ont!! Fick en tablett morfin av sjuksköterskorna som sa att den verkar snart så du kan sova lite.. Sova? Hur kan man sova när det känns som hela benet skall explodera? Fick en tablett morfin till, kaffe och macka och försökte distrahera mig med allt möjligt för att inte tänka på smärtan. Strax före 12-tiden så fick jag hjälp med att gå på toaletten, och sedan var det dags för mig att byta om och vänta på skjuts för att mig hem. Jag var väldigt skakig, illamående och smärtan blev inte direkt mindre så det var en tuff bilresa hem och första dygnet kunde jag inte ens ligga utan att det gjorde ont. Kan säga att jag många gånger funderade på hur jag kunnat se fram emot den här operationen så mycket!? Men trots detta så var jag väldigt glad och lättad över att operationen äntligen var över, ingen mer väntan utan nu började vägen tillbaka på riktigt och trots morfindimman var jag glad och taggad på vad som väntade!