Ibland tänker jag alldeles för mycket för mitt eget bästa. Som tur var har jag en själsfrände inom just det området, Sara är en pärla, vi grubblar mer än nödvändigt... eller?

Sollentuna- är det rätt plats för mig? Vissa dagar kan jag ge ett klockrent svar på den frågan, att det är självklart här jag vill vara och det är med just de här människorna som jag vill tillbringa min vardag. Men andra dagar känns allting nattsvart, ingen motivation för något- varken skola, volleyboll eller vardagsliv... Men att spela volleyboll i Sollentuna är ju egentligen helt underbart. Att få vara en del av ett lag, att veta om att om man inte är på träningen är man saknad, vetskapen om just det betyder så mycket. Att ha sådana otroliga lagkamrater är guld värt<3



Men att sakna alla där hemma så mycket som jag gör, är det värt det? Men alla säger att jag bör gå klart min utbildning, bara 2½ år kvar nu, men det kan vara långa år om det inte känns bra.. Å är det verkligen den här utbildningen som jag vill gå? Vill jag jobba som lärare? Eller vad vill jag egentligen!?

Saknar tiden på volleybollgymnasiet.. även om man då inte riktigt uppskattade vad man hade så inser man i efterhand vad det betydde. Att bara kunna gå en trappa upp och gråta eller skratta tillsammans med de personer som man stod allra närmast. Allt var serverat på ett silverfat: skola, mat, träningar och livet. Man behövde knappt tänka själv, bara vara en del i en helt fantastisk gemenskap. Så alla ni som går på Volleybollgymnasiet just nu, ge varandra en kram idag, tre år går fort och efter de tre åren kommer inget att vara sig likt. Man kommer sakna varandra mer än vad man kan föreställa sig, så ta vara på tiden tillsammans.. Alla 87:or som gjorde de tre åren till något speciellt, och alla 85,86,88,89:or som också var en del av hela den cirkusen- tack!  Men det är väl så det är, man vet inte hur bra man har det förrän det är borta...