När man råkar ut för en skada som tvingar en till soffläge i en massa dagar så har man alldeles för mycket tid att tänka, analysera, grubbla, fundera och tänka lite mer. Jag har vänt och vridit på min situation och hur allt gick till flera varv och tror nog att jag är ganska nöjd med vad jag, och läkare/sjukgymnaster/tränare kommit fram till - trots att det bara är spekulationer och vi aldrig kommer att få veta säkert.. 

Vi tror att knät började gå sönder redan måndagen 22:e februari då jag i slutet av träningen landade och översträckte knät. Det gjorde inte så värst ont, men kändes märkligt. Jag klev av träningen då det bara var en stund kvar men testade ändå att springa, hoppa och göra sidoförflyttningar. Dagen efter var knät svullet, det gjorde ont att gå och när jag mötte Anna´s blick (vår sjukgymnast) var den fylld med ganska mycket oro och när hon nämnde korsband brast det totalt för mig och tårarna började rinna. Dock gjorde hon alla test och sa att hon inte upplevde att det glappade och att korsbandet hade klarat sig. Några dagar senare, när svullnaden lagt sig och hon kunde testa knät ordentligt så avslöjade hon att hon mest sagt det för att lugna mig och att musklerna runt knät i själva verket var för spända för att kunna utföra testet korrekt det första tillfället. Men när hon som sagt testade knät på fredagen och sa att det inte glappade så kunde vi alla andas ut och jag började stegra träningen igen och efter att ha haft en veckas lugn upptrappning, en missad match så var jag tillbaka och tränade för fullt och förberedde mig för fullt för slutspelet. 

Kvartsfinalerna rullade på men jag kände inte riktigt att jag vågade lita på knät fullt ut och spelade inte särskilt bra i de matcherna heller. Jag var i ofas, dålig timing men upplevde det mer som att jag spelade dåligt än som att det var knät som krånglade. Jag intalade mig själv att det bara var mentalt, jag behövde helt enkelt prestera bättre, punkt slut. Knät var enligt alla test helt och visst hade jag känningar av hopparknä i samma knä men det har jag haft till och från sedan jag var 16 år så det var inget som oroade mig. Spelet fortsatte vara knackigt för min del men i andra semifinalen började det lossna, träningarna gick bättre och jag började känna att jag var tillbaka och redo för att slå ut Engelholm ur semifinalen och fortsätta vägen mot det efterlängtade SM-guldet.
Det stod 1-1 i matcher och vi åkte till Engelholm för tredje matchen, fulla av självförtroende efter segern några dagar tidigare. Matchen började inte så bra för vår del och i pausen mellan andra och tredje set låg vi under med 2-0. Jag kände mig dock i form, hade självförtroendet uppe och var redo att "make a difference" och vinna matchen. Jag tittade på vår passare och sa till henne att "give me the ball, I will win this game for us". Hon litade på mig, gav mig mycket pass och jag spelade mitt bästa set på flera månader och gjorde allting rätt. Vi ledde med 19-9 när jag slog en boll i block, landade och täckte upp bollen och började sedan göra en sidoförflytting åt höger för att göra mig redo för att anfalla på nytt - vilket jag aldrig gjorde för det anfallet blev mitt sista i årets slutspel, det blev även den sista matchen jag spelade säsongen 2015/2016.....

 

 

 

Hade tankar på att starta upp en ny blogg men kände samtidigt att detta kan bli ett nytt kapitel här istället. Sist jag skrev levde jag proffslivet i Frankrike, joggade vid Eiffeltornet, åt croissanter på stranden i Calais och levde helt enkelt min dröm. Detta var drygt två år sedan och mycket har hänt sedan dess - jag flyttade hem till Sverige, spelade ett år i Katrineholm och träffade vänner för livet, bestämde mig att efter 12 år på resande fot flytta hem till Halmstad igen, spela volleyboll med min moderklubb, jobba, bo och leva i stan som alltid legat mig varmast om hjärtat. Jag ångrar inte för en sekund att jag bestämde mig för att flytta "hem" till Halmstad igen då dessa månader gett mig så mycket. Umgåtts med gamla vänner som så många år har fått stå ut med mitt flängande till olika städer och olika länder, lärt känna nya människor som gör mig lycklig, kunnat spendera massor av timmar i stallet och på hästryggen och fått uppleva Halmstad på ett helt nytt sätt. Men allt som oftast kommer det saker som man inte kan förutse, något som man helst önskar ogjort och som man ibland kan kalla "a bump in the road". I april hände just detta för mig då jag under vår tredje semifinal drog sönder det främre korsbandet i mitt högra knä och på köpet även slog sönder meniskerna. När man dagen efter en sådan skada vaknar upp orolig, med massvis av smärta, chockad och ganska vilsen så hade jag tyckt att det var fantastiskt skönt att få läsa om någon som varit med samma sak (vilket är otroligt många!) och därför vill jag nu, om än i efterhand, starta upp bloggen där mycket fokus kommer att ligga på vägen tillbaka till volleybollen, min aktiva livsstil och till mig själv efter en allvarlig knäskada. 

 

Jag skall börja från början, berätta om skadan, känslor, smärta, operation och om alla stegen på vägen hit och sedan fortsätta under min rehabperiod som kommer att vara lång och fylld av blod, svett och tårar. Jag skriver detta lika mycket (kanske till och med mer) för mig själv som för andra. Att kunna se tillbaka på resan jag gjort, att se framstegen när man har en tung dag och att kunna se hur långt jag faktiskt kommit. Kanske finns det någon som vill följa med på resan och i så fall är ni varmt välkomna!