Det måste ju vara något speciellt med oss volleybollspelare på elitnivå och ibland undrar jag om vi verkligen har rätt antal hjärnceller eller om det är något genetiskt som skiljer oss från andra människor. Detta var något jag började tänka på efter träningen då jag kände mig som en urvriden disktrasa och hela kroppen gjorde så galet ont. Här är bara några exempel som stödjer min teori om att allt inte riktigt kan stå rätt till i huvudet på oss:

 

- Som volleybollspelare gör vi hundratals hopp varje träning och vid varje landning får vår kropp ta emot en belastning på 11x vår egen kroppsvikt vilket i mitt fall är över 700kg

 

- Vi ställer oss frivilligt för att försvara ett anfall som ger oss blåmärken på armarna efteråt

 

- Vi kör försvarsövningar till vi får andnöd

 

- Vi tränar varje dag med en kropp som gör mer eller mindre ont och när tränaren frågar hur det är så svarar man glatt "det är bra, jag kan hoppa mer!"

 

- Vi kör fysträning till magmusklerna krampar, armarna domnar bort och benen känns som två betongpelare

 

- Vi längtar som barn på julafton till veckans inplanerade osteopatbesök då ryggen knäcks, man får massage, ultraljud och behandling med elektricitet

 

Men det som kanske är mest imponerande är att vi trots allt detta har ett minne som en guldfisk och står där lika glada inför nästa träningspass och är taggade på att få göra om allt igen och smärtan och tröttheten från förra passet äör som bortblåst. Detta innebär att vi trots allt älskar sporten och det vi gör, den adrenalinkicken man får av att spela jämna matcher, vinna den där viktiga poängen och strävan efter det perfekta spelet drar oss hela tiden framåt - det om något är häftigt!