Imorgon klockan 10.30 kommer jag att tänka på en underbar individ som aldrig kommer att få uppleva sin ettårsdag. Hon kommer bara att ha fått leva på den här jorden i drygt 6 månader och nu är det dax för henne att få springa i de evigt gröna skogarna tillsammans med våra 3 andra änglar. Jag hatar livets orättvisor och varför skall detta drabba just min stjärna som är den mysigaste och underbaraste lilla valp som man kan tänka sig. Sitter man på golvet kommer hon och lägger huvudet i ens knä, när man kommer hem så sitter hon innanför dörren och viftar på svansen så man nästan tror att den skall gå av och hon "pratar" på precis samma sätt som Vivi gjorde vilket jag aldrig trodde att jag skule få träffa en hund igen som gjorde. Det visade sig bara vara ett tecken på vad som skulle ske... Jag har fått känna henne alldeles för kort tid och just nu önskar jag bara att jag skulle kunna få ge henne en sista kram ocn en sista puss på nosen men det kommer jag inte kunna göra. För imorgon är det dags för henne att åka till veterinären och hon kommer att vara lika glad som vanligt, slicka veterinären på händerna och inte ana vad som är på väg att hända - det är nästan det som gör mest ont!

Jag kommer att minnas Malla som en underbar valp som ville alla väl och som älskade alla hon mötte. Det gör ont, furktansvärt ont att veta att hon snart inte kommer att finnas mer än våra minnen och i våra hjärtan. Tårarna rullar ner för kinderna och ikväll kommer bli en kväll då jag gråter mig till sömns...